Innovationspartnerskap

Projektet Diaccess syftade till att hitta nya lösningar på stora samhällsutmaningar. För att generera innovationer utgick Växjö kommun från upphandling av innovationspartnerskap, där lösningar utvecklades i samspel med innovatörer i näringslivet.

Vad är innovationspartnerskap?

I korthet innebär innovationspartnerskap:

• Kommunkoncernen presenterar utmaning (behov/problem) – utan tydlig kravbild​
• Vi upphandlar partnerskap – inte färdig lösning​
• Resultatet blir färdig lösning - inte pilot el. prototyp​
• Avtalet ger kommunkoncernen nyttjanderätt (som kund) – inte äganderätt​

Upphandling av Innovationspartnerskap

Det som är utmärkande för innovationspartnerskap är möjligheten att tilldela ett enda upphandlingskontrakt som omfattar både utvecklingen av lösningen och anskaffning av densamma. Något nytt kontrakt ingås alltså inte, i upphandlingsrättslig mening, när den färdigutvecklade lösningen är klar.

Nyttan för respektive part av ett innovationspartnerskap

Ett innovationspartnerskap är lämpligt när man söker nya lösningar och eftersöker ett långtgående samarbete mellan partnerna. Det hjälper parterna att dela risker och kostnader genom att båda investerar tid och/eller resurser i projektet. Växjö kommun eller något av dess bolag delger sin verksamhetsexpertis och fungerar som en viktig testbädd. Det innebär att den färdiga lösningen är testad i verklig miljö med kundfeedback under hela utvecklingsperioden. När lösningen är klar får behovsägaren (d.v.s. Växjö kommuns förvaltningsorganisation eller något av dess bolag) tillgång till lösningen, medan leverantören har en första kund som fungerar som referens, samt erhåller kommersialiseringsrätt att sälja lösningen vidare.

Så såg processen ut

1. Information om utmaningar

Växjö kommuns förvaltningsorganisation eller något av dess bolag identifierade i sin verksamhet ett antal samhällsutmaningar, där det fanns behov av smartare lösningar än den som fanns. Behoven var av den karaktären att de krävde ny eller vidareutveckling, det vill säga en befintlig produkt eller tjänst fanns inte att tillgå på marknaden. Innovationshöjden var viktig för att kunna ingå innovationspartnerskap.

Utmaningar från projektet Diaccess presenterades i fem cykler, med en till tre utmaningar i varje cykel. Här på webbplatsen fanns alltid information om utmaningarna, därtill hölls digitala informationsevent i samband med att nya utmaningar presenterades. På informationseventen fanns möjlighet att ställa frågor kring utmaningarna specifikt och kring innovationspartnerskap generellt.

2. Upphandling partnerskap

Efter informationseventet, publicerades utmaningarna i Växjö kommuns upphandslingsverktyg, TendSign. Först publicerades en så kallad inbjudan i TendSign, som låg ute i 30 dagar. Ville ett företag delta skulle de utifrån denna inbjudan göra en intresseanmälan. I intresseanmälan efterfrågades bakgrundsfakta om företaget. Utifrån den gjordes en grov första selektering som verifierade lämnad bakgrundsfakta (organisationsnummer, verksamhetsbeskrivning, etcetera.). Ambitionen var att alla som hade det formella på plats, skulle gå vidare till nästa steg i TendSign och lämna anbud. Även detta steg var öppet i 30 dagar. I anbudsförfarandet önskade en beskrivning av den tilltänkta lösningen. Anbuden bedömdes av en jury med verksamhetsexpertis. De mest intressanta anbuden bjöds in till vidare diskussioner och förhandlingar för att mynna ut i val av en eller potentiellt flera leverantörer, vilka kontrakterades. Det är detta kontrakt som är utmärkande för innovationspartnerskap, nämligen att ett enda upphandlingskontrakt tilldelas som omfattar både utvecklingen av lösningen och själva köpet av den. Något nytt kontrakt ingås alltså inte, i upphandlingsrättslig mening, när den färdigutvecklade lösningen är klar. Villkor för såväl utvecklingsperioden som för anskaffande och användning av lösningen definierades redan i detta kontrakt.

3. Gemensam utveckling

När partnerskapet var tilldelat, startade den gemensamma utvecklingsresan. Behovsägarens verksamhetsexpertis, liksom leverantörens specifika kunskap kom lösningen till godo. Det var viktigt att det fanns en innovationshöjd och att den leverantör man ingått samarbete med bedriver en forsknings- och utvecklingsverksamhet, separat eller i nära anslutning till produktionen. För att möjliggöra för mindre aktörer att lämna anbud, var det dock inte nödvändigt att forsknings- och utvecklingsverksamheten hade en historisk längd, men den behövde upprättas i samband med att partnerskapet ingicks. Om utvecklingen av någon anledning inte kom framåt eller inte hade innovationshöjd kunde kontraktet upphävas, enligt riktlinjer i respektive kontrakt. Utgångspunkten var förstås att båda parter skulle arbeta för att få lösningen på plats och ett gott långsiktigt samarbete. Det stora incitamentet för behovsägaren att bidra, var att få en ny lösning på plats som kan underlätta för verksamheten. För leverantören låg incitamentet i kommersialiseringsrätt till lösningen, för att också kunna sälja den vidare till fler med samma behov, exempelvis andra kommuner.

4. Färdig lösning

När lösningen var klar fick behovsägaren (det vill säga Växjö kommun eller något av dess bolag) tillgång till den nya produkten/tjänsten som kund. Leverantören fick kommersialiseringsrätt. Leverantören fick också en första kund, som fungerade som referens. Betalningsvillkor för lösningen varierade från utmaning till annan och definierades vid kontraktsskrivningen av varje enskilt innovationspartnerskap.

För mer information, kontakta:

Diaccess avslutades 2023. Ta kontakt med Växjö kommuns kontaktcenter om du har frågor om projektet.